Japan Tour 2010

Det finns knappt ett ställe på jorden som inte har en växande bikermiljö där det där med att köra motorcykel blir till en livsstil, och i och med det också drar till sig många nyfikna icke-bikers och andra motor- och fartfantaster. Japan är inget undantag och ScanBike har allierat sig med ett par av tidningens läsare, som har varit på en resa till solens rike. De har besökt en HAMC-hangaroundklubb i Nagoya och deltagit i deras första japanska bikeshow i storstaden Yokohama. Titta på bilderna och följ med till landet där till och med polisen uppför sig korrekt och där vänlighet och hövlighet är i högsätet.

Från tv och film känner vi alla till japanernas korrekthet, där nästan varje handling följs av en hövlig bugning och där själva döden i form av självmord har sin plats i samhället. Hur det är i levande livet upplevde Michael och Lucky från Midtjylland i början av november månad förra året. Från ankomsten till flygplatsen, till det snabbtåg som tog dem norröver med en hastighet av 400 km/t, mötte de bara vänliga leende människor. Inte något som man upplever varje dag på ett danskt intercitytåg precis. Något annat är det lydiga sättet som japanerna uppför sig på. I Skandinavien hade det nog verkat lite kväljande med all denna auktoritetstro, snällhet och politiska korrekthet, men här var det bara normalt och helt ok. Ingen spottar på gatorna eller går runt med en tänd cigarett i offentliga rum och absolut ingen av de hundratusentals fotgängare som vi rörde oss bland, gick mot rött ljus.
Den sista bugningen!

Vid ankomsten till Nagoya blev vi mottagna av medlemmarna från den ganska nya HAMC-hangaroundklubben Deadly Drive MC. Bra grabbar som körde på de fetaste och mest välhållna bikes man kan tänka sig, och som de mästrade och behandlade efter alla konstens regler. Vädret var på vår sida, det kändes som en solig majdag under hela turen. Vi förstod snabbt att vi inte hade kommit till ett biker-u-land – det var det nyaste och bästa som gällde och ibland bättre än i våra delar av världen. Efter att ha överlevt en väldig massa bugningar blev vi inkvarterade på ett bra hotell. Även här var servicen och hövligheten i topp, och vi lärde oss snabbt att det räcker med en eller två bugningar, om man inte ville stå där hela dagen och buga. Japanen vill alltid buga till sist!
Rock’n’roll-engelska
Deadly Drive MC, som även bär Japan Nomads som underbåge, hade inte något klubbhus. Att äga och hyra byggnader till något annat än bostäder står högt i kurs i Japan och kostar skjortan. Man letade efter klubbhus, men under tiden så hängde klubben på olika barer och i privata hem, medan man sökte efter något eget . Med gästfriheten i högsta växeln visade de oss deras del av riket och vi blev medtagna till den fest som visade att de precis hade blivit officiella hangarounds till HAMC World. Gästfriheten och korrektheten hos japanarna var så stor att vi inte kunde klaga på någonting överhuvudtaget. Det skulle då vara att de bikers vi talade med inte talade engelska eller bara hade ett begränsat ordförråd av rock’n’roll-engelska. Det kommer förmodligen att ändra sig när japanska klubbar får mera kontakt med klubbar utanför Japan och Asien.

Stjärnstatus och s/m-show
Den officiella festen hölls på ett diskotek, som klubben hade lånat av goda vänner. Utanför stod 20-30 Harleys och vi kände oss lite som kungar, för festen började inte förrän vi kom dit! Även våra familjer, som vi hade med, blev behandlade som rockstjärnor! Trots japanernas brutala krig förra århundradet, måste man säga att de behandlar västerlänningar efter alla konstens regler. Inte bara i bikermiljön, utan generellt över hela linjen. På oss verkade det som om japanarna älskade turister och alla ville hälsa på oss, inte minst damerna som var jätteläckra. Även om de var strikta i offentliga rum, sparades det inte på krafterna när det gällde att festa. Det hela startade med en massiv s/m-show. Japanarna är helvilda med fingerade våldtäkter, smisk, gangbang och andra sexuella avarter i den riktningen och kvällens fest var inget undantag. Där fanns både tjejer och killar som fick smisk på scenen och som hela tiden skulle ha något uppstoppat i sig.

Till fest i solens rike
Diskoteket bestod av två våningar och vi fick genast VIP-platser på balkongen med direkt utsikt över lack, läder och tortyrinstrument. Det var full rulle och ibland lite löjligt, men aldrig tråkigt. Det dracks på japanskt vis och dansades så att inte en trosa var torr. Barmiljön påminde om vår, även om våra värdar drack kopiöst och man blev av och till utsatt för en sake-attack. Massor av sköna töser fladdrade runt oss till musik som vi inte är vana att höra här hemma. Det var full volym på heavy fucking metal och håret låg bara stilla på dem som var skalliga. Ja, underligt hår var ännu en japansk specialitet. Bortsett från de konstiga, ofta färgsprakande frisyrerna, så kunde man tydligt se att miljön var mycket inspirerat av amerikansk stil. Litet som det var i de skandinaviska länderna på 70- och 80-talet. Det gällde även kläderna, som var krom, rock och läder, med en liten tvist av Lady Gaga. Efter den hårda s/m-showen blev underhållningen mera soft – trodde vi! Det började med fina damer i ”nationalaktiga” klänningar, men slutade i en sado-balett, som var på gränsen till att bli en komedi. Det mest överraskande och närmast komiska var dock att festen slutade precis klockan två efter midnatt. Inte något att diskutera, utan bara slut och så går vi till sängs!

Ninjaborg
Precis detta var ännu en japansk ”sevärdhet” – allt försiggick till punkt och pricka och precis på sekunden. Att vi fick avsluta redan klockan två var ju inte vår stil precis, men att alla överenskommelser var på slaget och att tågen gick i tid kunde vi inte göra något åt, och kanske kan vi lära oss något av det här hemma. På dagarna mellan fester och den bikeshow som vi också var inviterade till, drog vi ut i fält för att uppleva. Att besöka flera fina japanska trädgårdar var självklart och en behaglig kontrast till de överbefolkade japanska städerna. En tur till en Ninjaborg med giftiga pilar, sjungande golv och annat orientaliskt hokuspokus var något av det häftigaste. Naturligtvis var vi tvungna att besöka och uppleva de många restaurangerna i området och smaka på så mycket japansk mat som vi kunde.
En fredlig bikermiljö
Veckan efter var det bikeshow i Yokohama. Det var en eller annan officiell HD-förening som höll i den, men vi fick inte klart för oss vilken. Alla var i alla fall välkomna och det gällde på alla ställen som vi besökte. Sällan hörde vi en diskussion, aldrig såg vi tillstymmelse till bråk och det kändes som ett land utan smällar, trots att alla ”tittade snett” på oss! Om det var på gatan, tillsammans med klubben eller på bikeshowen, alla såg ut som om de bara ville ha ut det bästa av livet. Fler än 20 000 besökte showen, som innehöll allt vad en show bör innehålla. Yokohama Bike Show, som den hette, var inte en engångsföreteelse. Den japanska bikerscenen var på plats; med fester, runs, barhäng och allt som hör till. Det berättades för oss att det hölls mellan 30 och 40 stora bikeshows om året i hela Japan. Förutom med Deadly Drive MC talade vi med medlemmar från fem-sex andra klubbar och det är tydligt att miljön har växtvärk.
Isolerad bikermiljö
Custom Chrome Japan och många andra firmor från väst var på plats, men det fanns inte många utländska deltagare närvarande på showen. Med tiden lossnar det förstås och vi kommer att få se flera japanska bikers även på europeiska bikeshower. Och många japanska klubbar och independentbikers och deras cyklar var precis lika bra som de vi ser härhemma. Bikeshowen levde upp till den standard som vi är vana vid och flera av cyklarna var bättre än tyska och svenska customcyklar! En stor scen med musik och tävlingar, och ännu fler roliga hår- och tattoostånd i långa banor. De verkar lite extrema i sin stil, men det är okey, de har roligt. Här fanns feta motorcyklar till tysklandspriser och det hela var bra arrangerat, vad mera kan man begära när man har rest till världens ände?!

 

Rockpartner Publishing AS
Box 100
Heimdal 7473 Trondheim
Norge

Skicka mail
Ris såväl som ros
info@scanbike.se