Sweden Rock Festival 2009

Sweden Rock Festival kan skryta med att ha ett imponerande urval av band varje år, men just i år har det varit det absolut bästa urvalet för min del. Förväntningarna inför årets festival steg gradvis i takt med att band som Rage, Tank, Demon, Forbidden, Destroyer 666 och Voivod blev annonserade, och med tanke på publikrekordet på 33 000 människor delade jag den förväntningen med många andra. Sweden Rock Festival har som mål att erbjuda ett brett, varierat utbud och erbjuda något av de flesta hårdrocksgenrerna, och förr tyckte jag kanske att det fattades lite på den hårdaste änden av skalan, men det är slut på det nu. Med band som Immortal, Unleashed och Amon Amarth kan jag inte annat än konkludera att årets festival hade något för absolut alla som gillar den här sortens musik… allt från progg till black, från glam till trash och från blues till metal.

Årets inkvartering var som vanligt hos Joms MCs bikecamp, och det var som vanligt helt förträffligt. Här var det ordning och reda, sanitära faciliteter och trevliga bikers. Nytt för i år var att någon hade försett sig med delar av den ena toaletten (läs vandalisering), något som givetvis är olyckligt. När man äter och dricker kommer som bekant vissa naturliga behov fram, och det är väldigt dumt om en eller annan har vitala delar av toaletten i sitt tält. Vad planen var med detta projekt är svårt att veta, men jag slår vad om att idén verkade bättre klockan två på natten än klockan två på eftermiddagen dagen därpå.

Turen ner blev också, som tidigare, uppdelad i två behagliga etapper och vi kom till festivalområdet onsdag förmiddag. Egentligen var det fint cykelväder, med avbrott för ett par, tre regnbyar, något som blev signum för årets festival: ok väder. Några regnbyar var längre än andra och några mer intensiva än andra. Det är faktiskt första gången jag upplever Sweden Rock Festival utan strålande sol. På natten var det inte mer än 3-4 plusgrader och det gick till och med rykten om rimfrost på tältduken. Det var rätt och slätt kallt som fan, och superunderkläder står högt på bagagelistan till nästa år. Det är dumt att frysa, väldigt kallt, obehagligt och onödigt. Superunderkläder hade förresten kommit väl till pass även under kvällstimmarna, och inte bara under natten.

För att spåra tillbaka till musiken måste jag erkänna att jag inte är så bra på huvudband. Efter att ha varit på festivalen i 10-12 timmar varje dag, orkar jag sällan trängas med 20 000 andra för att se huvudbandet. Detta är upphovet till begreppet ”tältband”, som vi införde i familjens ordförråd för några år sedan. Detta är alltså band som man hör från tältet (!). Årets bästa tältband var Over The Rainbow och Heaven & Hell, och även om det är stor skillnad på att se Ronnie James Dio på fyra meters håll och höra honom från tältet, så är det bättre än ingenting när man är trött och sliten. Jag måste erkänna att jag ångrade mig lite när jag hörde ”Children of the sea” komma flygande genom luften. Annars måste jag säga att vi fick med oss ovanligt mycket musik i år. Rage, som är ett av mina favoritband, gjorde en fantastisk konsert. Volbeat öste på med sin vanliga spelglädje, och gjorde också en glimrande konsert. Candlemass var bra med sin nya vokalist, men på publiken verkade det som om intresset för bandet är dalande. Flogging Molly var en frisk fläkt med sina iriska tongångar och sitt goda humör. ZZ Top var ZZ Top, resten talar för sig själv. Thor var minst lika komisk som han var på åttiotalet, men jag måste säga att jag blev lite rädd när jag kom på mig själv nynnandes med i ”Let the blood run red, let them all be dead.  All those who oppose the mental avenger”. Han har aldrig varit en stor poet, Thor.

Destroyer 666 var kungarna och lade festivalen i grus. Voivod var festivalens största konsertupplevelse för min del, och jag blev väldigt överraskad av hur bra bandets raffinerade arrangemang och originella variationer fungerade live. De kan nog tacka det bra ljudet för det. Unleashed var extrema, Lita Ford var gammal men ibland lät det bra. Demon var både gamla och goda, och de kunde gärna ha spelat i tre timmar för min del. Motörhead gjorde det de är bäst på och de är också mina deciderade favoriter. Höjdpunkten på Motörhead-konserten var förstås när de gjorde låten ”Bomber”, och bombflygriggen sänkte sig farligt nära över dem. Tank gjorde en jättekonsert, och det var ovanligt att höra bandet med en vokalist som faktiskt kan sjunga. Tank hade varit världens bästa band om de hade haft Lemmy som vokalist. Herr Impelliteri kan fortfarande tråka ut en med sitt gitarrspel. Riot tyckte jag mycket om på åttiotalet, och jag minns varför nu, och jakten på deras gamla skivor är i gång. Forbidden var årets mest intressanta trashband, jag hade nästan glömt hur bra bandet faktiskt är. De drog igenom hela ”Twisted Into Form”-skivan, ett album som jag plötsligt känner ett brinnande behov att anskaffa igen. Electric Boys hade inte stått tillsammans på scen på över tjugo år, och det hördes. Europe var ganska tråkiga och gjorde inte något större intryck på mig.

Det blev många musikupplevelser och de flesta av dem var över förväntan. Det var speciellt bra ljudmässigt, tyckte jag. Förr var man ofta förberedd på att ljudet var lite tvivelaktigt på festivaler, nu däremot lät det perfekt.

Sweden Rock Festival är alltid över lite för fort och det kommer ett slags hemresedepression över mig under lördag förmiddag. Sanningen om att det snart är slut börjar sjunka in, och det blir tid att glädjas över cykelturen hemåt istället. Vi bestämde att reserutten skulle gå på småvägarna i inlandet istället för på E6, något som var både trevligt och behagligt. Det fanns däremot en rädsla för om det skulle regna på hemvägen eller inte. Turen hem blev faktiskt fri från regn, men den blev inte fri från hagel. Tre kvart i hagel med solglasögon och halvhjälm kan inte rekommenderas, men det går i glömskepapperskorgen. Det som är helt säkert är, att det blir festival nästa år också, rain or shine. Vi ses…

 

Rockpartner Publishing AS
Box 100
Heimdal 7473 Trondheim
Norge

Skicka mail
Ris såväl som ros
info@scanbike.se