Färden genom Finnmarksvidda

Det hela började i Oslo. Vi satt och pratade om allt möjligt när Paal berättade om skoterturerna som de brukade göra i de norska fjällen på vintern. Det hade varit fräckt att göra, sa jag, innan samtalet gled över till något annat. Flera månader senare träffade jag Paal igen och ännu en gång började vi snacka om de norska fjällen och vi bestämde att jag skulle följa med dit framåt våren. Ett datum bestämdes och jag bokade flygbiljetter. Resan skulle gå från Köpenhamn via Oslo till Alta i norra Norge. Jag bokade biljetter till min fru också, trots att hon inte tyckte jag var klok som ville åka norröver till kylan och hellre hade åkt någonstans till värmen. När jag senare kollade på kartan insåg jag att Alta ligger där världen tar slut ungefär, allra längst upp på den skandinaviska halvön inte så långt från Nordkap.

Resedagen startade vi tidigt på morgonen. Dagen innan hade vi inhandlat lite överlevnadsutrustning så nu var vi redo för vildmarken. Mitt bästa köp (trodde jag) var ett par strumpor med värmeslingor som gick på batteri. Här skulle det inte frysas något. Efter en knapp timmes flyg landade vi på Oslo flygplats. Här skulle vi möta Paal och hans fru Kristine innan vi reste vidare mot Alta. Där mötte vi också Tobbe från HAMC Karlstad, Jarle från HAMC Skien och Torben från Jägarna MC. De blev precis lika förvånade som oss när vi insåg att vi skulle på samma resa.

Efter ytterligare en flygning landade vi i Alta vid 13-tiden på torsdagen. Alta är, med sina 17000 invånare, den största staden i Finnmark. Där finns det goda möjligheter för friluftsliv och Altaälven är en av Europas bästa laxälvar. Här stod Ruben från Wolverines MC och väntade på oss. Jag och Paal skulle tillsammans med våra respektive bo i deras klubbhus. De andra följde med Kjetil som också skulle följa med på fjällturen hem. Efter en kort biltur kom vi fram till ett riktigt fint klubbhus. Ett ganska nybyggt timmerhus i två våningar som innehöll det mesta som krävs av ett modernt klubbhus. Framför allt så var där en fantastisk atmosfär, att sitta på övervåningen i skinnfåtöljen och titta ut över snöfallet med en god kopp kaffe gjort på nymalda bönor, det är livskvalitet. Efter lite slappande i klubbhuset avslutade vi dagen med en god middag med törrefisk på en restaurang i staden.

Så var det dags för den stora dagen. Vi åt en stabil frukost och klädde sen på oss vår utrustning, det var mycket kläder som skulle på. Vi körde in om en sväng till Kjetil. Sen blev vi utkörda till en villa där det stod två stycken sportiga blå snöskotrar som våra vänner i Wolverines MC hade ordnat till oss. Jag och Paal startade upp maskinerna och körde längs vanliga vägar en bit ner till samlingspunkten vid fjälleden. Detta var mitt första möte med en snöskoter och det kändes inte som om jag hade full kontroll. Vid samlingspunkten väntade vi på de andra och jag passade på att provköra lite. Totalt blev vi åtta stycken skotrar som skulle iväg. Alla samlades och vi drog iväg. Frugan satt där bak och hade fullt upp med att hålla sig fast, skotern var ständigt i rörelse, den spårade och hoppade och jag hade fullt sjå att hänga med de andra, de flesta är erfarna förare. Färden genom Finnmarksvidda, som är en av Norges största bergsplatåer, är en riktigt fin naturupplevelse.  Har du tur så kan du här få se en kungsörn eller en jaktfalk. Området är rikt på djur och där finns järvar, renar, älgar, harar, fjällrävar, lodjur och ett fåtal björnar. Platån breder ut sig över ett område från Alta, Kautokeino, Karasjok och delar av Porsanger. Här finns fullt med växter, björkar, myrar och sjöar utgrävda av glaciärer. I de flesta sjöarna finns det också forell.

Efter några timmar stannade vi till vid en fjällstuga för att äta en bit mat. Längs med fjälllederna står det statsbyggda fjällstugor och vid vissa av dessa kan man beställa mat. Här insåg jag också att frugan var lätt grön i ansiktet, hon är säkert den förste i världen att ha blivit åksjuk av snöskoteråkning. Efter all den friska luften var det skönt att komma in i värmen i stugan. Där inne blev vi serverade renskav som vi alla åt med god aptit. Jag fick givetvis också syn på alla slädhundarna som stod parkerade på baksidan av stugan och var genast tvungen att ta lite bilder på dessa. Det var en skön och välbehövlig paus. Eftersom Cicci hade fått nog av att nästan ramla av hela tiden bytte vi till en annan scooter som var både mer lättkörd och hade ett ryggstöd. Sen åkte vi vidare över platån, färden gick genom ett vackert men kargt is- och snötäckt landskap. Emellanåt gick färden också över isbelagda sjöar och då gällde det att inte släppa gasen om man fick sladd. Släpper man gasen stannar drivmattan och risken är då stor att man slår runt.

Efter ytterligare flera timmars körning ökade även vi nybörjare tempot lite och tyckte att vi började få koll på körningen. Den förste som körde galet var Torben från Jägarna MC som plöjde rätt in i ett buskage där han satt fast tills han fick hjälp att komma loss.  Jag blev senare lika överraskad när jag körde upp för en brant och den ena meden sjönk ner i snön medan vi, i vad som kändes som slowmotion, välte hela scootern och helt plötsligt låg i snön. Resan över fjället hade nu tagit många timmar och dagen började gå mot sitt slut. För oss som var ovana började också tröttheten komma och det kändes riktigt skönt när vi framåt kvällen kom fram till hotellet i Karasjok. Karasjok är samernas huvudort i Finnmark, här är 80 % av invånarna samisktalande och här finns också sametinget.

Vi slog oss ner vid brasan i lobbyn på hotellet och beställde in några kalla öl som smakade fantastisk efter en hel dag utomhus. Det behövdes inte många glas innan en viss upprymdhet infann sig, även om det kändes i kroppen efter en dag på fjället. Efter inkvarteringen var det sedan dags för en bit mat. Den var bokad i Storgammen, en restaurang byggd av timmer och torv, som ligger bredvid hotellet. Där blev vi serverade en mycket god måltid medan vi satt på renskinn runt en eld. Maten som serverades härstammar från flera hundra år gammal samisk kokkonst och mysighetsfaktorn var riktigt hög. Efter maten började den riktiga festen i en lokal på hotellet, men efter dagens överdos av friskluft blev jag själv inte långvarig där.

Lördagen började med en god hotellfrukost. Ja, åtminstone för de av oss som kom i säng i tid dagen innan. Vi bestämde oss för att göra en utflykt på skoter in till Finland som ligger endast 18 km bort. Vi körde på älven i strålande väder och passade på att ta en fika inne i Finland. På vägen tillbaka blev vi till och med stoppade av den finska gränspolisen och fick blåsa så de såg att vi inte druckit någon sprit. Fantastisk! Man kommer aldrig undan lagens långa arm, fast denna gång var det bara kul att bli stoppad. På hemvägen fick Cicci prova på att köra skoter och jag själv fick sitta bak som passagerare. Även det gick bra och fram emot eftermiddagen var vi tillbaka på hotellet. Efter en fin dag blev det en stunds vila innan kvällens middag och efterföljande fest.

När vi kom till söndagens hemfärd hade en viss “simulant” fått skotertumme och hade beställt en bil som skulle hämta upp (inga namn nämnda). Cicci, som blev ordentligt åksjuk av allt skumpande på vägen upp, följde också med i bilen. Det gjorde hon nog rätt i då hemfärden gick i riktigt högt tempo. Själv hakade jag bara på skotern framför mig och tänkte att kan den så kan jag, även om det kändes som att det gick alldeles för fort ibland. Tillbaka i Alta och Wolverines MC beslutade vi oss för att åka till Sorrisnova ishotell. På hotellet är allt gjort av is, även glasen i baren, och jag måste säga att det var en riktig upplevelse att gå in där. Hotellet är 2000 kvadratmeter stort och där finns en hotellbar, sällskapsrum, en svit, ett kapell och 30 rum. Sängarna är bäddade med mjuka renskinn och sovsäckar. Överallt finns det fantastiska dekorationer och skulpturer och det kändes som att vara i en annan värld tagen ur Tolkiens böcker. Denna gång tittade vi bara, men förhoppningsvis återvänder jag en annan gång och sover över en natt.

Vi återvände till Wolverines MC för att tillbringa en sista natt där innan hemfärden. Avslutningsvis måste jag säga att det har varit en fantastisk kul helg, tack Wolverines MC och alla ni andra som var med.

 

Rockpartner Publishing AS
Box 100
Heimdal 7473 Trondheim
Norge

Skicka mail
Ris såväl som ros
info@scanbike.se